Måste lagen vara selektiv för att fungera?

I sin artikelsamling Tyskt trauma beskriver författaren och journalisten Gitta Sereny ”avnazifieringen som ett skämt” i Västtyskland. Trots allt genomfördes en ansenlig mängd rättegångar på 1960-talet gällande nationalsocialistiska brott (inte att förväxla med krigsförbrytelser). Vid ett tillfälle klev ett väl påpälsat vittne ur sitt pråliga åk, stramt flankerad av sin uniformerade privatchaufför. Den nu framgångsrike direktören var under Tredje rikets dagar en så kompetent och uppskattad administratör inom dödsmaskineriet att han fick snaran i de påföljande krigsförbrytarprocesserna. Domen omvandlades till livstid, men han släpptes med många andra framstående kuggar i den nazityska krigsapparaten i amnestin 1951. Men nu var gamla synder förlåtna när bolsjeviken skulle motas i grind. Han måste sannerligen ha varit en utomordentlig administratör.

När nu den forne presidenten för den bosnienserbiska republiken Radovan Karadzic ska släpas inför skranket i Haag jublas det i många läger. Efter tretton långa år ska äntligen rättvisan äras för de många brott som begicks i det forna Jugoslavien. Efter Slobodan Milosovic frånfälle var Karadzic, med sin sidekick Ratko Mladic Haagtribunalens främsta villebråd. Till skillnad från den vildvuxna Saddam Hussein som släpades fram ur en grop bedrev den minst lika behårade serben kvacksalveri på professionell nivå och levde ett stilla liv i Belgrad. Han kom nu att fungera som morgontidningarnas version av kvällspressens Anders Eklund, ett ondskans kreatur. Således även något att gotta sig i för de initierade med DN på frukostbordet. Göran Greider skrev träffande att ”vi vet allt om hur det såg ut i Eklunds lägenhet men nästan ingenting om hur det ser ut i det samhälle som skapade honom”. Det samma gäller konflikten i Jugoslavien där vissa skurkar stått med svarte petter på hand och nu får axla rollen som hin håle själv.

Minst tio döda enligt BBC vid Natoanfall mot statlig TV-station 23 april 1999

Man kan visserligen resonera som så att även om åklagarna ignorerade de västanknutna presidenterna Franjo Tudjman och Alija Izetbegovic så är det ju en framgång att någon alls straffas. Förvisso så, men det är ju väldigt på modet inom politiken att sända rätt signaler. Så vad är det för signaler man sänder när man låter en brutal sälle som Tudjman undslippa ansvar för den etniska rensningen på två hundra tusen serber i kroatiska Krajina? Eller när Nato medvetet riktade flyganfall mot den Jugoslaviska statstelevisionen våren 1999 med flera dödsoffer som följd. Ett uppenbart krigsbrott. Den forne åklagaren vid Nürnbergprocesserna Walter J Rockler fördömde själva kriget som kriminellt (det stred uppenbart mot Förenta Nationernas artikel 2 § 4). Då Storbritannien faktiskt ratificerat Internationella brottmålsdomstolen ICC: s statuter finns det egentligen inget som hindrar att Tony Blair ställs till svars för de eventuella krigsbrott som begicks under Natos anfall på Jugoslavien.

Den inflytelserike politiske kommentatorn Robert Kagan fick stor uppmärksamhet med sin skrift Om paradiset och makten där han diskuterade relationen mellan Förenta Staterna och Europa. Där menade han även att de goda makterna i världen bör använda sig av en dubbel moralisk bokföring. Det finns två grundläggande problem med den inställningen. Dels så är inte världen enkelt manikeisk, det är inte de ädla folken i väst som står mot Mordors bestialiska horder. Dels så skapar det uppenbara trovärdighetsproblem. För är syftet att skapa en global liberal rättsordning så krävs det i alla fall ett grundläggande uppsåt att vi alla är lika inför lagen.

För det var just inställningen om selektiv rätt och glömska som bidrog till att proteströrelsen i Västtyskland på 70-talet utvecklades i sådan destruktiv riktning. Symboliserad 1977 av Röda Arméfraktionens likvidering av tyska arbetsgivarorganisationens ordförande, den tidigare SS-officeren Hanns-Martin Schleyer.

Även om det i skrivande stund kan vara praktiskt svårt att nå en Vladimir Putin säker bakom murarna i Kreml eller den burmesiska juntan förskansad i djungeln så är det andemeningen som räknas för trovärdigheten. Att makt ger rätt är en historisk sanning, som ännu länge kommer härska. Men någonstans måste man börja. Idi Amin undkom förvisso rättvisan och flydde till sina fränder i Saudiarabien, men det blev i alla fall slut på paraderna. Så med en arresteringsorder riktad mot Blair så kanske även han får häcka hos sina bekanta i Mellanösterns kungariken och likt Karadzic hänge sig åt religiöst charlanteri. (Vill man fördjupa sig i paret Blairs vanföreställningar rekommenderas Mumbo Jumbo av den prisbelönte journalisten Francis Wheen, som inkluderar primalskrik i mexikanska tempel och blomsterarrangemang i kamp mot kriminalitet och fattigdom(!))

Media: DN, DNkultur, HD, AB, Sydsvenskan