Var förintelsen ett undantag?

Den debatten har lett till rejäla holmgångar, inte bara inom akademiska kretsar. Till det spörsmålet brukar man även skymta frågor i stil med: Hur kunde det hända? Hur var det möjligt, mitt i Europa? Underförstått att det inte går ihop med bilden av den högstående tyska kulturen, civilisationen i Europas hjärta. Skändligheterna i Sobibor, Treblinka och Auschwitz-Birkenau blir anomalier. Avvikelser från upplysningens framåtskidande. Med tanke på att de europeiska eliterna ett par decennier tidigare med berått mod störtat kontinenten in i historiens då näst blodigaste krig så kanske det inte är helt överraskande. Men frågan kvarstår, var den hitleristiska utrotningen unik? Eller hade den en föregångare?

Lebensraum. Begreppet utvecklads av den tyske geografen Friedrich Ratzel 1897 med tillhörande teori om staten som en organisk enhet, ideligen i rörelse och behov av utrymme som stod i proportion till folkets kulturella betydelse. Att mer högstående folk naturligt trängde undan underutvecklade. En av hans studenter, svensken Rudolf Kjellén kom att utveckla geopolitiken som i dag med Förenta Staternas tunga helikopterdån över Sadrstaden och ökande flöde av uniformerade främlingar i det asiatiska kärnlandet åter gör sig påmind.

Berlinkongressen 1884 skar upp en duktig bit av Afrika åt Kaisern, som likt många inom det patriotiska etablissemanget såg Sydvästafrika som en möjlighet att avstyra den stora utvandringsvågen till Amerika från hemlandets överfulla städer. Genom nytt livsrum i dagens Namibia kunde tyska bosättare och bönder överkomma Tysklands naturliga geografiska tvångströja. Om man bortsåg från att området redan var bebott.

Tyskt segermonument i Windhoek möter historiens ironi

Folkmordet. Ett kortvarigt uppror riktat mot de tyska herrarnas hårda tag blev gnistan. Stödd på nationalistiska krafter hemmavid lyckades de lokala farmarna ersätta den dåvarande pragmatiske guvernören med Generallöjtnant Lothar von Trotta, som mycket väl visste hur en slipsten skulle dras. Med sin förintelseorder från den 2 oktober 1904 klargjorde han att “varje herero, beväpnad eller ej, som återfinns inom de tyska gränserna skall skjutas”. Detta efter att han till en fond av kulsprutesalvor och kanonmuller tvingat ut dem i Kalahariöknen och upprättat ett 300 kilometer långt pärlband av militärposteringar längs ödemarkens rand. Ordern som även i ett kolonialt sammanhang kan te sig rätt grov, upphävdes först efter två månaders vilda protester i Berlin, både i och utanför parlamentet. Men då var det inte så mycket kvar av hottentottarna, som var den gängse beteckningen på urbefolkningen.

Koncentrationslägren. En ny fluga hade fått fotfäste i de hårt ordensbetyngda imperiala kretsarna i den gamla världen. På Kuba och i södra Afrika hade spanjorer respektive britter bekämpat inhemska upprorsmän och boerska frihetsivrare. Genom att rent fysiskt låsa in stora delar av befolkningen i koncentrationsläger skulle man skilja gerillan från den befolkning den gömde sig hos – internera havet för att fånga fisken helt enkelt. En strategi som återanvändes under hela 1900-talet, till stor smärta för de berörda. Tyskarna tog det ett steg längre i Sydvästafrika, de burade in alla rester av herero. De kom att fungera som slavarbetsläger fram till dess avskaffande 1909, då de överlevande såldes som slavar till vita farmare. 

Dödslägret. Till skillnad från ovanstående arbetsläger där överlevnadsmöjligheterna var hyggliga – ungefär en på tre som i lägret vid Swakopmund. Så var det enkel resa som gällde till Shark Island utanför Lüderitz. Ben Madley från Yale University jämför lägret med de förintelseläger som tyskarna upprättade under andra världskriget. De fördes dit i boskapsvagnar per tåg bortom allmänhetens insyn för det enda syftet att ta livet av dem. ”Idén föddes i Sydvästafrika” sammanfattar historiken.

Byråkratiseringen. Hanteringen av internerna dokumenterades noga, arkiverades och även fotograferades. Alla tilldelades ett nummer och en metallbricka. Militären registrerade ålder, kön och vid vilken verksamhet man knutits till. Alla som dog noterades, med den helt igenom dominerade dödsorsaken ”utmattning”.

Privatiseringen. Lokala entreprenörer kunde hyra internerna för 10 mark/månaden, men vissa företag krävde så rikligt med muskelkraft att de få fick driva sina egna läger. Ett av dessa var bolaget Linz & Co som drog järnvägslinjer. Under sitt första halvår av verksamhet hade de lyckats decimera sin arbetsstyrka från 2014 till 455 personer. Allt noggrant dokumenterat.

Rasismen. Nu var ju knappast raslära och skallmätning en egen tysk gren, utan var på modet inom hela den akademiska världen. Men Eugen Fischer som kom att få en framträdande plats i Tredje riket som rektor för Berlinuniversitet med Josef Mengele i sitt stall, utvecklade sina teorier på plats i Sydvästafrika där han med stor iver mätte och studerade kranium på nyligen avlidna infödingar. Teorierna Fischer formulerade från sin frenologiska räd inspirerade sedan Adolf Hitler när han danade sin Mein Kampf. Huvudskallar kom även att utgöra en stor exportvara för lägervakterna som sände dem världen över till hågade forskare och samlare.

Det är rätt uppenbart att både tankarna och praktiken fanns där när Hitler steg in på scenen. Han agerade inte i ett vakuum, utan den tyska erfarenheten i Sydvästafrika var levande. Den tog sig uttryck i form av General Franz Ritter von Epp, som tjänstgjorde i kolonierna och deltog i krossandet av herero och nama. Redan då ansåg denne att ”svärdet” var det enda medlet att skapa livsutrymme åt den tyska nationen. Efter första världskriget ledde han paramilitära frikårer som bekämpade all form av vänsterradikalism och spred sitt tankegods bland det nystartade nazipartiets sympatisörer. I BBC dokumentären Genocide and the second Reich beskrivs han som en ”gudfar” åt den nyvakna nazirörelsen och betraktade Hitler som sin protegé. 1920 köpte von Epp Völkischer Beobachter som kom att fungera som NSDAP:s första ordentliga propagandaorgan.

Uppgifterna går i sär, men mellan tummen och pekfingret så fylldes massgravarna med ungefär tre fjärdedelar av herero- och hälften av namafolken perioden 1904-09 när den preussiska staten krävde livsrum åt sitt andra rike. Därmed kom de även att skapa förutsättningarna för det tredje.