Folkmorden går igen och igen och igen

På senare år har det utkommit en trave med böcker vars syfte är att beskriva de mindre behagliga delarna av den mänskliga historien och våra förehavanden. Mest publicitet fick Kommunismens svarta bok med ursprung i Frankrike, ett land som under efterkrigstiden varit hårt kommunistanfrätt. Bråk var det redan före tryckeriets valsar svalnat då tegelstenens främste artikelförfattare Nicholas Werth vägrade att ställa upp på redaktörens Stéphane Courtois långt dragna slutsatser om kommunismens väsen. Givetvis rörde den påföljande debatten mindre de stalinistiska skändligheterna och mer om att ta billiga politiska poäng på hemmaplan.

Sedan följde Storföretagens svarta bok som visade hur våra mest aktade företag, även de blågula bokstavligen går över lik för att inbringa några dollar till i förtjänst. Likt Kolonialismens svarta bok blev det aldrig en publikmagnet, även om man förstår att omfånget avskräcker. Nyligen utkom Judehatets svarta bok som ger sig hän antisemitismens fula tryne i historien och samtiden. Till listan förs nu även Folkemordens svarte bok som är baserad på en norsk studie och lär översättas till svenska. För den som inte kan hålla sig finns sedan tre år tillbaka den svenska publikationen Folkmordens historia av de båda historikerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson som bedrivit forskning kring de Sovjetiska förhållandena och samarbetar med stiftelsen Upplysning om kommunismen.

Begreppet folkmord har varit politiskt laddat sedan dess tillkomst i den internationella lagstiftningen, i form av folkmordskonventionen från 1948 som en kompromiss mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna. Där båda parter kunde undslippa ansvar då det krävdes en uttrycklig avsikt. När vi i dag diskuterar övergrepp, etnisk rensning och eventuella folkmord i skiftande delar av världen som Darfur så glömmer man ofta bort att dess ursprung härstammar från Nürnbergtribunalen där den allvarligaste åtalspunkten faktiskt var brott mot freden – något som det numera verkar tas lätt på.

Men tiderna förändras och trots politisk missämja är det många ”glömda” folkmord som vill fram i ljuset. Ett av dem är händelserna i Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) i nittonhundratalets inledning. Vad som utmärkte Herero- och Namafolken bistra öde är att det kom att upprepas ett par decennier senare i en skala historien inte skådat. Det blev en generalrepetition inför förintelsen. I dokumentärserien Rasismens historia på svt: s Kunskapskanalen berör brittiska BBC ämnet, som även fördjupas i filmen Genocide and the Second Reich.

Det som utmärkte Holocaust var byråkratiseringen av mördandet, uppdelningen i koncentrations- och dödsläger, privatiseringen där företag utnyttjade de i praktiken dödsdömda fångarna för enskild vinning, den rasistiska ideologin och tanken på Lebensraum. Allt återfanns i Sydvästafrika under seklets första decennium. Det mest häpnadsväckande är just kopplingen och övergången mellan det tyska kejsardömet och det Tredje riket, det var inte bara andligen utan det fanns en direkt personlig förbindelse mellan den tyska kolonialismen och nazismen. Vägen var redan lagd till Auschwitz’ bolmande ugnar. Som vi ska återkomma till.