Georgien – som man bäddar får man ligga

Micheil Saakasjvili gjorde sig känd som en stridbar jurist och kraftfull minister under Eduard Sjevardnadze, som han senare vände sig emot och övertog dennes position som president efter protester 2003. Dessa var av samma tappning som de framgångsrika aktionerna av oppositionen i Ukraina och Serbien, med finansiellt stöd av framförallt amerikanska myndigheter och intresseorganisationer som New Endowment for Democracy. Så det var knappast förvånande att missnöjet med Saakasjvilis strävan att flytta fram Nato:s gränser till Rysslands kärnland samt fungera som transitland för gas och olja utom Moskvas domvärjo var stort.

Vad den georgiske presidenten egentligen hade i åtanke när han lät sitt artilleri lägga Sydossetiens huvudort Tschinvali i grus den 8 augusti kan man fråga sig. Men den framprovocerade konflikten verkar uppenbarligen ha slagit slint när nu Ryssland mer eller mindre dikterar villkoren. Förenta Staterna kunde inte göra annat för sin allierade än att flyga hem delar av de georgiska styrkorna från Irak och att ”säga elaka saker” i Förenta Nationernas säkerhetsråd som statsvetaren Jan Hallberg vid Försvarshögskolan uttryckte det i radions Studio Ett.

När de ryska pansarkolonnerna reagerade på den georgiska framstöten, drev dem på flykten och rullade in i sitt sydliga grannland så möttes det av fördömande från många europeiska huvudstäder. ”[A]ggressionshandlingar oförenliga med internationell rätt” beskrev Carl Bildt dem som och nu avbryter Sverige planerade militära samarbeten med Ryssland. Svante Cornell som basar över Institutet för Säkerhets- och Utvecklingspolitik kräver i Expressen att Ryssland utesluts ur Europarådet och andra internationella organisationer.

Återigen hamnar vi i den selektiva rättens träsk. Ryska representanter svarar likgiltigt att vi gör bara vad Nato gjorde när de bombade Jugoslavien 1999 och sedan slet Kosovo från Serbien. I sak har de rätt och så länge de västliga ledarna envist fortsätter hålla sig med en dubbelstandard gällande internationell rätt så lär det vara makten som styr och ställer. Det begriper Kreml och agerar därefter. Att Georgien deltog i anfallet och ockupationen av den suveräna staten Irak verkar tydligen ointressant, eller ska även de uteslutas ur Europarådet herr Cornell?

Konflikten mellan Ryssland och Georgien med dess västallierade är knappast början på ett nytt kallt krig utan tvärtom början på en ny världsordning där Förenta Staterna trots sin militära dominans ser sig utmanad och enkelt besegrad. När Hizbollah visade sin styrka på gatorna i Beirut i maj och erhöll veto i samlingsregeringen kunde USA bara stå bredvid och se på. Vi är på väg mot en multipolär värld.

Den rika västvärlden kan inte längre ignorera omvärldens tyckanden och låtanden som blev tydligt när de senaste förhandlingarna inom Världshandelsorganisationen rasade samman. Asien reser sig med Ryssland, Indien och Kina som allt kraftfullare aktörer, då Beijing uppbär USA: s ekonomiska stabilitet genom att där investera sitt handelsöverskott. Irak blir allt svårare för Förenta Staterna att kontrollera, planerna på att slumpa ut de nationella oljetillgångarna möter hårt motstånd på alla nivåer, från oljearbetarna över det väpnade motståndet till parlamentet.

Samarbetet fortgår även om Argentinas president Kirchner…

Det Latinamerikanska integrationsarbetet fortskrider på alla plan. Mot en gemensam marknad, med militärsamarbete men framförallt bygga samfällda finansiella institutioner som gör dem oberoende av den Internationella valutafonden och kommersiella banker i New York, Paris och London. Formerandet av den regionala utvecklingsbanken Banco del Sur och Venezuelas nationalisering av storbanken Banco del Venezuela är bara början på en frigörelseprocess från den mäktiga gringon i nord. Att Förenta Staterna nu aktiverar sin fjärde flotta med ansvar för Karibien och Latinamerika för första gången på 58 år kan ses som symtomatiskt, men knappast en trovärdig motstrategi.

…sedan december 2007 är fru Kirchner!

Det amerikanska anfallet på Irak visade tvärtom landets svaghet, det bidrar till den oundvikliga nedgången. Kriget har bekostats på konstlad väg, underskottet i statsbudgeten betalas genom att låta dollarns värde falla och därmed värdet på de utländska lånen. Knappast hållbart i längden. Uppbundna i Afghanistan och Irak står de närmast handfallna när andra delar av världen går sin egen väg. För att den nya ordningen inte ska utvecklas mot en internationell anarki utan snarare en balanserande maktordning med gemensamma spelregler krävs det att de starkaste parterna, nämligen EU och Förenta Staterna faktiskt underordnar sig även dessa. Annars kommer det att bli fler ryska inmarscher i närområdet. Allt annat vore märkligt.

Media: AB kultur, DN ledare, DN, DN2, SvD ledare, SDS ledare, HD, HD kultur,

Måste lagen vara selektiv för att fungera?

I sin artikelsamling Tyskt trauma beskriver författaren och journalisten Gitta Sereny ”avnazifieringen som ett skämt” i Västtyskland. Trots allt genomfördes en ansenlig mängd rättegångar på 1960-talet gällande nationalsocialistiska brott (inte att förväxla med krigsförbrytelser). Vid ett tillfälle klev ett väl påpälsat vittne ur sitt pråliga åk, stramt flankerad av sin uniformerade privatchaufför. Den nu framgångsrike direktören var under Tredje rikets dagar en så kompetent och uppskattad administratör inom dödsmaskineriet att han fick snaran i de påföljande krigsförbrytarprocesserna. Domen omvandlades till livstid, men han släpptes med många andra framstående kuggar i den nazityska krigsapparaten i amnestin 1951. Men nu var gamla synder förlåtna när bolsjeviken skulle motas i grind. Han måste sannerligen ha varit en utomordentlig administratör.

När nu den forne presidenten för den bosnienserbiska republiken Radovan Karadzic ska släpas inför skranket i Haag jublas det i många läger. Efter tretton långa år ska äntligen rättvisan äras för de många brott som begicks i det forna Jugoslavien. Efter Slobodan Milosovic frånfälle var Karadzic, med sin sidekick Ratko Mladic Haagtribunalens främsta villebråd. Till skillnad från den vildvuxna Saddam Hussein som släpades fram ur en grop bedrev den minst lika behårade serben kvacksalveri på professionell nivå och levde ett stilla liv i Belgrad. Han kom nu att fungera som morgontidningarnas version av kvällspressens Anders Eklund, ett ondskans kreatur. Således även något att gotta sig i för de initierade med DN på frukostbordet. Göran Greider skrev träffande att ”vi vet allt om hur det såg ut i Eklunds lägenhet men nästan ingenting om hur det ser ut i det samhälle som skapade honom”. Det samma gäller konflikten i Jugoslavien där vissa skurkar stått med svarte petter på hand och nu får axla rollen som hin håle själv.

Minst tio döda enligt BBC vid Natoanfall mot statlig TV-station 23 april 1999

Man kan visserligen resonera som så att även om åklagarna ignorerade de västanknutna presidenterna Franjo Tudjman och Alija Izetbegovic så är det ju en framgång att någon alls straffas. Förvisso så, men det är ju väldigt på modet inom politiken att sända rätt signaler. Så vad är det för signaler man sänder när man låter en brutal sälle som Tudjman undslippa ansvar för den etniska rensningen på två hundra tusen serber i kroatiska Krajina? Eller när Nato medvetet riktade flyganfall mot den Jugoslaviska statstelevisionen våren 1999 med flera dödsoffer som följd. Ett uppenbart krigsbrott. Den forne åklagaren vid Nürnbergprocesserna Walter J Rockler fördömde själva kriget som kriminellt (det stred uppenbart mot Förenta Nationernas artikel 2 § 4). Då Storbritannien faktiskt ratificerat Internationella brottmålsdomstolen ICC: s statuter finns det egentligen inget som hindrar att Tony Blair ställs till svars för de eventuella krigsbrott som begicks under Natos anfall på Jugoslavien.

Den inflytelserike politiske kommentatorn Robert Kagan fick stor uppmärksamhet med sin skrift Om paradiset och makten där han diskuterade relationen mellan Förenta Staterna och Europa. Där menade han även att de goda makterna i världen bör använda sig av en dubbel moralisk bokföring. Det finns två grundläggande problem med den inställningen. Dels så är inte världen enkelt manikeisk, det är inte de ädla folken i väst som står mot Mordors bestialiska horder. Dels så skapar det uppenbara trovärdighetsproblem. För är syftet att skapa en global liberal rättsordning så krävs det i alla fall ett grundläggande uppsåt att vi alla är lika inför lagen.

För det var just inställningen om selektiv rätt och glömska som bidrog till att proteströrelsen i Västtyskland på 70-talet utvecklades i sådan destruktiv riktning. Symboliserad 1977 av Röda Arméfraktionens likvidering av tyska arbetsgivarorganisationens ordförande, den tidigare SS-officeren Hanns-Martin Schleyer.

Även om det i skrivande stund kan vara praktiskt svårt att nå en Vladimir Putin säker bakom murarna i Kreml eller den burmesiska juntan förskansad i djungeln så är det andemeningen som räknas för trovärdigheten. Att makt ger rätt är en historisk sanning, som ännu länge kommer härska. Men någonstans måste man börja. Idi Amin undkom förvisso rättvisan och flydde till sina fränder i Saudiarabien, men det blev i alla fall slut på paraderna. Så med en arresteringsorder riktad mot Blair så kanske även han får häcka hos sina bekanta i Mellanösterns kungariken och likt Karadzic hänge sig åt religiöst charlanteri. (Vill man fördjupa sig i paret Blairs vanföreställningar rekommenderas Mumbo Jumbo av den prisbelönte journalisten Francis Wheen, som inkluderar primalskrik i mexikanska tempel och blomsterarrangemang i kamp mot kriminalitet och fattigdom(!))

Media: DN, DNkultur, HD, AB, Sydsvenskan

Var förintelsen ett undantag?

Den debatten har lett till rejäla holmgångar, inte bara inom akademiska kretsar. Till det spörsmålet brukar man även skymta frågor i stil med: Hur kunde det hända? Hur var det möjligt, mitt i Europa? Underförstått att det inte går ihop med bilden av den högstående tyska kulturen, civilisationen i Europas hjärta. Skändligheterna i Sobibor, Treblinka och Auschwitz-Birkenau blir anomalier. Avvikelser från upplysningens framåtskidande. Med tanke på att de europeiska eliterna ett par decennier tidigare med berått mod störtat kontinenten in i historiens då näst blodigaste krig så kanske det inte är helt överraskande. Men frågan kvarstår, var den hitleristiska utrotningen unik? Eller hade den en föregångare?

Lebensraum. Begreppet utvecklads av den tyske geografen Friedrich Ratzel 1897 med tillhörande teori om staten som en organisk enhet, ideligen i rörelse och behov av utrymme som stod i proportion till folkets kulturella betydelse. Att mer högstående folk naturligt trängde undan underutvecklade. En av hans studenter, svensken Rudolf Kjellén kom att utveckla geopolitiken som i dag med Förenta Staternas tunga helikopterdån över Sadrstaden och ökande flöde av uniformerade främlingar i det asiatiska kärnlandet åter gör sig påmind.

Berlinkongressen 1884 skar upp en duktig bit av Afrika åt Kaisern, som likt många inom det patriotiska etablissemanget såg Sydvästafrika som en möjlighet att avstyra den stora utvandringsvågen till Amerika från hemlandets överfulla städer. Genom nytt livsrum i dagens Namibia kunde tyska bosättare och bönder överkomma Tysklands naturliga geografiska tvångströja. Om man bortsåg från att området redan var bebott.

Tyskt segermonument i Windhoek möter historiens ironi

Folkmordet. Ett kortvarigt uppror riktat mot de tyska herrarnas hårda tag blev gnistan. Stödd på nationalistiska krafter hemmavid lyckades de lokala farmarna ersätta den dåvarande pragmatiske guvernören med Generallöjtnant Lothar von Trotta, som mycket väl visste hur en slipsten skulle dras. Med sin förintelseorder från den 2 oktober 1904 klargjorde han att “varje herero, beväpnad eller ej, som återfinns inom de tyska gränserna skall skjutas”. Detta efter att han till en fond av kulsprutesalvor och kanonmuller tvingat ut dem i Kalahariöknen och upprättat ett 300 kilometer långt pärlband av militärposteringar längs ödemarkens rand. Ordern som även i ett kolonialt sammanhang kan te sig rätt grov, upphävdes först efter två månaders vilda protester i Berlin, både i och utanför parlamentet. Men då var det inte så mycket kvar av hottentottarna, som var den gängse beteckningen på urbefolkningen.

Koncentrationslägren. En ny fluga hade fått fotfäste i de hårt ordensbetyngda imperiala kretsarna i den gamla världen. På Kuba och i södra Afrika hade spanjorer respektive britter bekämpat inhemska upprorsmän och boerska frihetsivrare. Genom att rent fysiskt låsa in stora delar av befolkningen i koncentrationsläger skulle man skilja gerillan från den befolkning den gömde sig hos – internera havet för att fånga fisken helt enkelt. En strategi som återanvändes under hela 1900-talet, till stor smärta för de berörda. Tyskarna tog det ett steg längre i Sydvästafrika, de burade in alla rester av herero. De kom att fungera som slavarbetsläger fram till dess avskaffande 1909, då de överlevande såldes som slavar till vita farmare. 

Dödslägret. Till skillnad från ovanstående arbetsläger där överlevnadsmöjligheterna var hyggliga – ungefär en på tre som i lägret vid Swakopmund. Så var det enkel resa som gällde till Shark Island utanför Lüderitz. Ben Madley från Yale University jämför lägret med de förintelseläger som tyskarna upprättade under andra världskriget. De fördes dit i boskapsvagnar per tåg bortom allmänhetens insyn för det enda syftet att ta livet av dem. ”Idén föddes i Sydvästafrika” sammanfattar historiken.

Byråkratiseringen. Hanteringen av internerna dokumenterades noga, arkiverades och även fotograferades. Alla tilldelades ett nummer och en metallbricka. Militären registrerade ålder, kön och vid vilken verksamhet man knutits till. Alla som dog noterades, med den helt igenom dominerade dödsorsaken ”utmattning”.

Privatiseringen. Lokala entreprenörer kunde hyra internerna för 10 mark/månaden, men vissa företag krävde så rikligt med muskelkraft att de få fick driva sina egna läger. Ett av dessa var bolaget Linz & Co som drog järnvägslinjer. Under sitt första halvår av verksamhet hade de lyckats decimera sin arbetsstyrka från 2014 till 455 personer. Allt noggrant dokumenterat.

Rasismen. Nu var ju knappast raslära och skallmätning en egen tysk gren, utan var på modet inom hela den akademiska världen. Men Eugen Fischer som kom att få en framträdande plats i Tredje riket som rektor för Berlinuniversitet med Josef Mengele i sitt stall, utvecklade sina teorier på plats i Sydvästafrika där han med stor iver mätte och studerade kranium på nyligen avlidna infödingar. Teorierna Fischer formulerade från sin frenologiska räd inspirerade sedan Adolf Hitler när han danade sin Mein Kampf. Huvudskallar kom även att utgöra en stor exportvara för lägervakterna som sände dem världen över till hågade forskare och samlare.

Det är rätt uppenbart att både tankarna och praktiken fanns där när Hitler steg in på scenen. Han agerade inte i ett vakuum, utan den tyska erfarenheten i Sydvästafrika var levande. Den tog sig uttryck i form av General Franz Ritter von Epp, som tjänstgjorde i kolonierna och deltog i krossandet av herero och nama. Redan då ansåg denne att ”svärdet” var det enda medlet att skapa livsutrymme åt den tyska nationen. Efter första världskriget ledde han paramilitära frikårer som bekämpade all form av vänsterradikalism och spred sitt tankegods bland det nystartade nazipartiets sympatisörer. I BBC dokumentären Genocide and the second Reich beskrivs han som en ”gudfar” åt den nyvakna nazirörelsen och betraktade Hitler som sin protegé. 1920 köpte von Epp Völkischer Beobachter som kom att fungera som NSDAP:s första ordentliga propagandaorgan.

Uppgifterna går i sär, men mellan tummen och pekfingret så fylldes massgravarna med ungefär tre fjärdedelar av herero- och hälften av namafolken perioden 1904-09 när den preussiska staten krävde livsrum åt sitt andra rike. Därmed kom de även att skapa förutsättningarna för det tredje.

Folkmorden går igen och igen och igen

På senare år har det utkommit en trave med böcker vars syfte är att beskriva de mindre behagliga delarna av den mänskliga historien och våra förehavanden. Mest publicitet fick Kommunismens svarta bok med ursprung i Frankrike, ett land som under efterkrigstiden varit hårt kommunistanfrätt. Bråk var det redan före tryckeriets valsar svalnat då tegelstenens främste artikelförfattare Nicholas Werth vägrade att ställa upp på redaktörens Stéphane Courtois långt dragna slutsatser om kommunismens väsen. Givetvis rörde den påföljande debatten mindre de stalinistiska skändligheterna och mer om att ta billiga politiska poäng på hemmaplan.

Sedan följde Storföretagens svarta bok som visade hur våra mest aktade företag, även de blågula bokstavligen går över lik för att inbringa några dollar till i förtjänst. Likt Kolonialismens svarta bok blev det aldrig en publikmagnet, även om man förstår att omfånget avskräcker. Nyligen utkom Judehatets svarta bok som ger sig hän antisemitismens fula tryne i historien och samtiden. Till listan förs nu även Folkemordens svarte bok som är baserad på en norsk studie och lär översättas till svenska. För den som inte kan hålla sig finns sedan tre år tillbaka den svenska publikationen Folkmordens historia av de båda historikerna Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson som bedrivit forskning kring de Sovjetiska förhållandena och samarbetar med stiftelsen Upplysning om kommunismen.

Begreppet folkmord har varit politiskt laddat sedan dess tillkomst i den internationella lagstiftningen, i form av folkmordskonventionen från 1948 som en kompromiss mellan Sovjetunionen och Förenta Staterna. Där båda parter kunde undslippa ansvar då det krävdes en uttrycklig avsikt. När vi i dag diskuterar övergrepp, etnisk rensning och eventuella folkmord i skiftande delar av världen som Darfur så glömmer man ofta bort att dess ursprung härstammar från Nürnbergtribunalen där den allvarligaste åtalspunkten faktiskt var brott mot freden – något som det numera verkar tas lätt på.

Men tiderna förändras och trots politisk missämja är det många ”glömda” folkmord som vill fram i ljuset. Ett av dem är händelserna i Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) i nittonhundratalets inledning. Vad som utmärkte Herero- och Namafolken bistra öde är att det kom att upprepas ett par decennier senare i en skala historien inte skådat. Det blev en generalrepetition inför förintelsen. I dokumentärserien Rasismens historia på svt: s Kunskapskanalen berör brittiska BBC ämnet, som även fördjupas i filmen Genocide and the Second Reich.

Det som utmärkte Holocaust var byråkratiseringen av mördandet, uppdelningen i koncentrations- och dödsläger, privatiseringen där företag utnyttjade de i praktiken dödsdömda fångarna för enskild vinning, den rasistiska ideologin och tanken på Lebensraum. Allt återfanns i Sydvästafrika under seklets första decennium. Det mest häpnadsväckande är just kopplingen och övergången mellan det tyska kejsardömet och det Tredje riket, det var inte bara andligen utan det fanns en direkt personlig förbindelse mellan den tyska kolonialismen och nazismen. Vägen var redan lagd till Auschwitz’ bolmande ugnar. Som vi ska återkomma till.

Staden bortom oljan del 2

Konsekvenserna av ett samhälle utan billig olja blir omfattande, men även möjligheterna. Ofta krävs det yttre tryck och tvång för att genomföra nödvändiga och önskvärda förändringar. De kortsiktiga vinsterna är inte alltid de bästa i ett längre perspektiv, med tanke på vilka effekter den kortvariga industrialismen haft på klimat och natur så är det nog dags att resa blicken en aning bortom rigida inflationsmål och krav på evigt förbättrade tillväxttal.

Ett land som hamnade i en svårartad kris när oljan tog slut var Kuba. Realsocialismens kapitulation i öststaterna innebar att Kubas främsta handelspartner försvann som tidigare stått för olja och matkonserver. Det tidigare högt industrialiserade jordbruket blev plötsligt stillastående utan vare sig bränsle eller gödningsmedel. Trots allt genomfördes en strukturell förändring, förvisso under galgen men dock. Man utvecklar ett hållbart jordbruk på nationell nivå där man söker anpassa sig till de förutsättningar som finns och ta fasta på dem i stället för att omskapa landskapet. Med hjälp av forskare och äldre traditioner söker man nya, kostnadseffektiva lösningar. Experimentet har varit framgångsrikt, även om det fortfarande är under utveckling, i synnerhet när det gäller ägandeformer där allt mer land överförs från statlig regi till familjer och i synnerhet kooperativ.

Att Världsnaturfonden år 2006 påvisade Kuba som världens enda land med en ekologisk och socialt hållbar utveckling får ses som ett tecken på en rätt lyckad anpassning till ett mindre oljeberoende (även om kranarna nu fylls med fortfarande livsnödvändig olja från Venezuela). Nationen var unik på så vis att de lyckades få ett Human Development Index på över 0,8 av 1 (Sverige har 0.95) och ett ekologiskt fotavtryck på under 1,8 (Sverige har 6.1) hektar per capita.

En del i det framgångsrika skiftet utgörs av stadsjordbruk, som nu står för försörjningen av halva Havannas befolkning på två miljoner invånare. Associated Press beskriver det som en ”stunning sucess” (på svenska). Genom att ta tillvara på outnyttjade områden, små som stora går det uppenbarligen att producera stora mängder livsmedel med den fördelen att både produktion och distribution sker mitt bland konsumenterna, utan onödig transport. Kaloriintaget har inte bara säkrats sedan efterdyningarna av Sovjetunionens bortfall, utan även innehållet som näringsmässigt förbättrats avsevärt.

Stadsjordbruk är knappast en modern skapelse, utan har funnits med sedan människans första stapplande stadsbyggande. Med den sentida urbaniseringsexplosionen följde höns och grödor in i stadens kaos och gytter. Däremot är det först på senare tid som det uppmärksammats storskaligt, då man nog inte riktigt begripit vilken potential det bär på. Insikten faller sig naturligt när man inser att pampasbiff per flyg inte är en hållbar melodi in i framtiden.

Det är inte bara på Kuba som stadsjordbruk står på dagordningen, även om omfattningen är mindre. Det är framförallt i den fattigare världen som nya lösningar inom livsmedelsförsörjning prövas och utvecklas om man ser till Förenta Nationernas arbete. Men långsiktigt är det nog en anpassning som även vi inom den rika världen måste tvingas till. Men då krävs det mer än kolonilotter och trädgårdsodling, utan en samhällelig förändring som enkelt kan uttryckas som mindre asfalt och mer växthus. Kort och gott grönare.

Boende bortom oljan – högre murar löser knappast problemen

När Expressen skrev om att ett gated community öppnat i Malmö var det nog många svenskar som blev förbryllade. I synnerhet då vi är vana vid offentliga rum och parker, men inte minst allemansrätten som kombinerar privat egendom och allmän tillgänglighet. Men det här är en internationell trend som nu även nått våra breddgrader.

Orsaken till att folk låser ute omgivningen sägs vara bristande trygghet. Ett i grunden märkligt argument då det knappast är i det välmående och socialt segregerade Limhamn som vardagsbrotten begås. Men på samma vis som de befästningslika kvarteren i Latinamerika storstäder omsluter de välbärgade från ett sargat och djupt splittrat samhälle, är det tidens tecken. Göran Cars, professor i samhällsbyggnad vid KTH anser att utvecklingen är ”jävligt tragisk” då det skapar klyftor mellan människor. När Unni Åström – vd för projektet Victoria Park – menar att detta är framtidens boende så ger i alla fall historien henne rätt.

1970 fanns det en handfull av den här boendeformen i USA, där man tydligt och klart avgränsar sitt boende mot omvärlden och formar egna regler. Författaren Göran Rosenberg beskriver dem i sin nyutgåva om Förenta Staternas idéhistoria Friare kan ingen vara, som ”feodaltidens stadsriken breder de nya medelklassreservaten ut sig i ett nationellt landskap som blir alltmera eroderat och svårforcerat”. I år beräknas de uppgå till runt 300 000 stycken med nästan 60 miljoner invånare. Uppenbarligen en lönsam industri. Men samtidigt som man stänger ute, låser man även in. När Walt Disney Company startade sin egen småstadsutopi Celebration i Florida 1996 så innebar det inte enkom invånarnas bekräftelse på företagets enväldiga domsrätt utan detaljerade regler rörande uppförande, beteende och yttre. Liknelsen med den medeltida, socialt och religiöst kontrollerade vardagen är uppenbar. Med tanke på Disneys moral- och sexualitetssyn så kan man ju även undra hur reproduktionen regleras.

Att tro att man kan lösa sociala problem, kriminalitet och miljökatastrofer genom allt högre barriärer mot omvärlden är nog en klen tröst för stunden, ett hopp om att återskapa en bekymmersfri idyll som aldrig existerat. Det är i längden ogörligt att betydande befolkningslager isolerar sig, omvärldsberoendet är för stort. Däremot finns det en kärna i den här processen som det går att ta festa på. Det gjorde arkitektstudenterna vid konsthögskolans projekt Beyond Oil: Shanghai som utgick ifrån ett framtida Shanghai utan tillgång till billig fossil energi. Som även Dagens Nyheter uppmärksammade.

Förtätning är ett begrepp som är återkommande inom arkitektkretsar. Det centrala är användningen av de gemensamma utrymmena till maximum och dra ned på de privata, tänka vertikalt och lokalt. Runt storstadskvarter på ett par tusen invånare, som har en kinesisk tradition sedan tiden med den nu övergivna realsocialismen, danas ett delvis självförsörjande samhälle i miniatyr med stadsjordbruk och lokal återvinning. Även här finns det en erfarenhet att bygga på i Kina med långt gången återanvändning av avföring och urin för gödsel och biogas. Specialisering medför ett visst utbyte med andra enheter via transportnät som binder samman staden.

Detta är knappast nya tankar. Utopisterna med sina snabbtigrar och falangstärer på 1800-talet byggde gärna lokala självförsörjande oaser, som dock inte var så lyckosamma i praktiken. Naturgeografen och fursten Peter Kropotkin däremot skymtade en framtid där man upphävde gränsen mellan stad och landsbygd, och nyttjade resurserna lokalt men samtidigt ingick i en större politisk och ekonomisk enhet på lösare basis. Det kan låta vansinnigt, men är inte lösningen snarare förglesning – för hur ska man annars anpassa sig till just de lokala förutsättningarna som bjuds?

Metropolen bygger på en extrem energiåtgång, för boende, produktion och tjänster. Råvaran skeppas in och varan skeppas ut. Bryter man det mönstret (efter oljan) så förlorar det urbana centret en del av sitt existensberättigande. Så istället för att bygga på rester av ett fallerande ekonomiskt system så krävs det snarare att man vidgar horisonten och bryter ny mark när man frågar hur människan vill bo och leva, men framförallt varför. Frågan som aldrig ställs, men nu allt ihärdigare vill ta sig in i våra liv när fundamenten för våra livsbetingelser hotas och utmanas av moder jord själv.

Nanoteknologi – kapitalismens dödgrävare?

Debatten om fildelningens vara har nästan uteslutande rört de juridiska aspekterna om upphovsrätt, eventuella sanktioner mot lagbrytare och ersättning till dem som anser sig drabbade. Från piratlägret hör man ofta det lakoniska svaret att tekniken finns, den är irreversibel och kommer att användas – sedan kan man tycka vad man vill om det.

Tyvärr når inte de mer djuplodande diskussionerna om de nya teknikernas effekter på samhället ut i den offentliga debatten. Ett undantag var när ett visionärt vänsterpartistiskt kongressombud nyligen menade att fildelning omdefinierar vår syn på ägande.

- Fildelning löser upp gränserna mellan mitt och ditt och skapar ett ”vårt”. Då luckras äganderätten upp. Det är underbart.

De långsiktiga konsekvenserna är dock inte uppenbara, samtidigt som skivindustrin backar så expanderar spelmarknaden. Huruvida vi ser en ekonomisk reorganisering av nöjesbranschen eller mer långsiktiga effekter där just äganderättens innehåll och upphovsrätt och patentförfarande i stort utmanas återstår att se. Vad vi vet är att bibliotekens popularisering knappast slog undan benen vare sig för bokhandlarna eller gödde generell egendomsgemenskap.

Men när tekniken springer förbi lagar, regler och förhållningssätt så har historiskt sett oftast de senare tvingats anpassa sig till de förra. Lite förenklat sett kan man säga att det var den teknologiska utvecklingen som sprängde de gamla sociala ramarna inom feodalismen med dess skråväsende och livegenskap. Den ångdrivna vattenpumpen var nyckeln som öppnade de brittiska kolgruvorna och därmed övergången till den industriella kapitalismen. Masstillverkningen med dess fabrikssystem krävde en fri tillgång till arbetskraft, denna övergång medförde att hantverkaren slets från sina ålderdomliga verktyg och bonden drevs från hus och hem. Mannen och kvinnan från den gamla tiden skiljdes från sina produktionsmedel och lämnades ensamma att stiga in i det moderna samhället med enbart sina tomma händer. Övergången var lång, konfliktfylld, kaotisk och pågår än idag i många delar av världen.

När vi nu står inför ett nytt radikalt teknikskifte, som inom sig bär en förändringspotential med långt vidare konsekvenser än tidigare förändringar som elektrifieringen och löpande bandets princip, så är det nog på tiden vi diskuterar de samhälleliga följderna. Riskerna är påtagliga, men samtidigt är framtidsscenarierna bortom vår fantasi.

Fildelningen med dess egalitära möjligheter och underminering av äganderätten är förskalvet inför den stundande nanorevolutionen. Än så länge befinner sig tekniken på en rätt basal nivå, där existerande produkter helt enkelt förstärks, görs bättre och mer slitstarka. Från gummidäck till hårddiskar. Men då vi rör oss på atomnivå innebär det en oerhörd potential, som går bortom mången science fiction, på sätt och vis handlar det om att leka gud, att skapa världen som vi vill från grunden. Stim av sjukvårdsrobotar som jagar rätt på obehagligheter i dina blodådror eller rymdhissar som möjliggör expansionen ut i solsystemet brukar nämnas i sammanhanget men den innovation som riskerar att ställa allting på huvudet och världen som vi känner den är nanofabriken. Med gårdagens avfall som råvara bygger du dagens rätt, uttryckligen dagens gourmetmål. Kasta ut tvättmaskinen och installera nanofabriken – nu blir det åka av! Atom för atom, molekyl för molekyl spottar den ur sig Gucci, Rolex eller vad som nu behagas. Varför inte en nanofarbrik till grannen?

Valuta blir meningslöst. Patent kopieras med ett handtryck. Äganderätten förlorar sin betydelse. Den materiella lägstanivån blir formidabel. Den stora frågan är om kapitalismen med sin strävan efter oändlig kapitalackumulation överlever denna allskapare. För vem går frivilligt till jobbet med det mesta ordnat hemma? Lönearbetet av idag bli väldigt svårt att motivera, då det i grunden utförs för att kunna reproducera dig själv som människa och med det faller det nuvarande produktionssättet. Givetvis existerar det praktiska problem att lösa, inte minst energiåtgången som förmodligen kräver fusionskraft, men det paradoxala med den här utvecklingen är att vi människor återigen förenas med våra produktionsmedel, som en gång slets ur våra händer.

Vi blir våra egna smeder och lämnar sociala tvång och samhällelig disciplinering bakom oss. En tid för sinnlig frigörelse utan dess like står på glänt när vi lämnar den gammaltestamentliga domen om att arbeta i vårat anletes svett bakom oss och blickar in i framtiden.